"All I really want
is to roll over to you
and tell you my dreams."

Daily Haiku on Love by Tyler Knott Gregson (via kvtes)

(via herkindoftea)

Om att vara hemma

Jag får alltid lite separationsångest när jag ska lämna mitt hem, både när jag ska åka från Lund till Trosa och när jag ska åka tillbaka igen. Att gå ut med en tvättkorg och hänga upp kläder på strecket, att kunna gå och sätta sig i en solstol ute på terrassen utan att behöva tänka att nu ser alla mig eller att kliva ut på åkern precis vid skogsbrynet och se solen reflektera sig i fönstren hemma och tänka att det här nog ändå är den finaste platsen på jorden. I de stunderna undrar jag varför jag inte bara tar mitt pick och pack och flyttar hem direkt. 

image

Men sen kliver jag av tåget på perrongen i Lund och kvällen är alldeles ljum. Kullerstenen är förvisso otymplig när man drar en väska, men har ändå sin charm. Det rör sig några människor ute, men är samtidigt väldigt lugnt. Kastanjeträden slår snart ut och det doftar starkt av blomster som ger en föraning om ljuva sommarnätter. Och jag tänker att jag trots allt är där jag ska vara.

image

Jag vet inte vad som händer i framtiden, inte ens vad som händer i sommar. Jag borde jobba, men kommer förhoppningsvis att resa fast jag inte har några pengar. Det är väldigt mycket som jag inte vet någonting om. Men jag är där jag ska vara just nu, det är jag övertygad om. Gud har välsignat mig med flera ställen att komma hem till och det är jag oändligt tacksam för.  

Jag kollade igenom några album i jakt på passande bilder och snubblade över dessa.. Jag menar, hur ska jag kunna flytta ifrån Lund? Här behöver jag aldrig krama en staty själv.. (och ja, jag känner att jag har läst Sandra Beijers blogg för mycket när min spontana tanke är; men åh, gullisar!)

image

image

 Så mycket kärlek… 

Dan före dan

Nej. Nu ska jag strax gå och lägga mig och hoppas att morgondagen blir bättre än idag. Hormoner blandat med trötthet, blandat med saker bortom min kontroll, blandat med lättretliga systrar… Och varför inte avsluta kvällen med att försöka fixa min mobil och istället ha sönder den så att den inte längre startar? 

Men jag började faktiskt dagen med att läsa kapitel 2 i Kolosserbrevet och tänker nu avsluta med detsamma. Imorgon (idag egentligen, klockan har ju passerat midnatt) är det långfredag. “Good Friday” heter det på engelska, vilket på ett sätt passar bättre tycker jag. Påsken är den viktigaste högtiden inom kristendomen och långfredagen är väl startskottet på crescendot som hela kyrkoåret bygger upp till. Det var på fredagen som Jesus slogs blodig för vår skull, tog sitt kors och lät sig spikas upp på det för vår skull, tog all världens synd på sig för att alla som väljer att tro på honom ska få evigt liv tillsammans med honom i himlen. Det var på fredagen han dog. För att han älskar mig och dig så otroligt, oändligt mycket mer än vi kan förstå.

Och när jag tänker på det, så är ju egentligen en trasig mobil inte en speciellt stor grej. Inte det andra heller. Det faller platt bredvid det faktum att jag tror på en Gud som var villig att utstå all smärta för min skull.

Sen tror jag faktiskt att det är okej att bli ledsen över saker. Att bli frustrerad och arg över orättvisan i världen. Till och med att gråta över en sketen mobiltelefon. Det är okej att vara liten, fånig, mänsklig, lättretlig, svag, känslosam och sur ibland. Det är ju det som är hela poängen. Han älskar oss lika mycket oavsett om vi är på toppen eller botten. Han dog inte för det bästa vi kan bli, utan för precis dem vi är. 

Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.

Kol kap 2, verserna 13-15

Tags: dagens bibel

Påskalamm

Det finns i alla fall väldigt fina (och söta) saker hemmavid också…

…som tycker om att tugga på allt de kommer åt. Gärna skosnören och hår. Så man får passa sig. 

Ja. Några lamm får jag inte klappa på i Lund, så jag är ganska glad över att vara hemma!

Påskledigt

Snart åker jag hem till Trosa. Det ska faktiskt bli väldigt, väldigt skönt och välbehövligt. Ja. Jag behöver nog det om jag ska orka med den här våren. Och det vill jag ju göra, när det är så mycket roligt som händer!

Men det sorgliga med att åka är att jag inte möts av den här synen varje morgon när jag cyklar till skolan. 

(somliga har förresten fina saker att smycka händerna med…)

Men mamma har sagt att det ska finnas vackra blommor hemma också. Så jag tror nog att det blir bra..

Nu är det dags att sova. 

"Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."

— Filipperbrevet kapitel 4, verserna 4-7

Tags: dagens bibel

Lund

Detta ställe där folk står i timmar i kö för att engagera sig gratis i en karneval, där folk kuskar runt i hela Skåne för att sälja en tidning för att sagda karneval ska få in pengar. Där unga herrar och damer klär upp sig i frack och aftonklänning för att gå på bal en torsdagskväll, och går man ut sent en fredags- eller lördagskväll vet man inte vad man kan möta; prinsessor och pirater, cheerleaders, zombies, glada 80-talet eller kanske vuxna studenter klädda för barnkalas. Denna bubbla som finns här där det mesta är tillåtet och uppskattat. 

Det är ändå fint.

Untitled

Nej, ibland går det inte. Ibland räcker jag inte till, trots att jag försöker. Det blir bara fel hursomhelst. Ibland vill jag bara strunta i det. Vill åka till en strand i Kalifornien där vågorna verkligen är skräckinjagande och farliga och havet aldrig vilar. Där jag inte försvinner i saker som inte betyder något, utan istället skriver stora pretentiösa ord med förhoppningen att de ska nå någons hjärta. Där ingen kan nå mig.

Oftast känner jag inte så. Faktiskt inte. Men ibland gör jag det. Ibland gör jag sannerligen det. 

image

Tags: melankoli

En slängkyss

Jag har bytt mina viktiga lösenord. Varningar har dykt upp på diverse håll och nu gjorde jag slag i saken. Det känns faktiskt lite sorgligt, somliga har jag haft länge (för länge givetvis, lösenord ska man ändå byta emellanåt). De säger något om vart jag befann mig i livet när jag hittade på dem. Nu kommer jag inte att påminnas längre. Men det är okej. Jag får hitta andra sätt att bli påmind. 

Jag såg en film på Kino ikväll. La grande bellezza, den stora skönheten. Den var vacker, skör, ärlig, tragisk och djupt berörande. Den fick mig att vilja skriva om tomhet (gärna på italienska) och se bortom det självklara i världen. Säga sanningen när jag vet den istället för att se men låtsas som att jag inte ser. 

Nej, jag ska inte skriva mer. Som godnatt, en slängkyss från statyn omgiven av vårstjärnor

Mod

Häromdagen läste jag lite som jag skrev för länge sedan. Mer än 10 år sedan närmare bestämt, när livet var svartvitt och jag hade svar på allt. Svar på allt och bestämda åsikter, om man säger så. Det är lite smärtsamt att läsa det som är skrivet av en femtonåring ibland, speciellt när femtonåringen en gång i tiden var jag. 

Jag har vuxit en del sedan dess. Livet har en tendens att ge mer nyanser åt det svarta och vita och mer i mitt liv går nu i gråskalor eller glada färger. Jag tror att jag är lite klokare, även om jag har mycket kvar att lära. Något som jag har tänkt på den senaste tiden är som bekant sårbarhet. Vad det betyder, generellt och specifikt för mig. För tio år sedan lät jag ofta mina rädslor styra mig, hindra mig och begränsa mig. Idag söker jag modet att släppa kontrollen. Att älska villkorslöst. Att se det goda i människor, inte döma, men alltid våga vara ärlig och rak. Jag gör inte alltid rätt saker, självklart inte. Men jag vill leva ärligt och sant. Jag vill ge allt trots att det inte finns några garantier att jag får något tillbaka. Jag vill våga ta mig an de utmaningar livet och Gud kastar i min väg, inte längre låta rädsla begränsa mig. Jag har varit rädd att fastna i ett “vanligt, tråkigt liv”. Vad det nu är. Men det tänker jag inte heller vara rädd för, för det som verkligen betyder något är mötet med andra människor. Och vart jag än befinner mig någonstans så kommer det att finnas människor där som behöver någon som ser och älskar dem. Någon som vill lyssna på deras historia. Jag hoppas att jag kan få vara den personen. 

Nåväl. Nu borde jag sannerligen sova. Jag ville bara skriva ner de här tankarna och släppa ut dem, into the void. Då kanske de kommer tillbaka och gör sig påminda om jag någon gång skulle glömma dem.